The Arabs Betrayed

64sq

Ned
Ext

Semiter

DEN FÖRSTA svårigheten med den arabiska upprorsrörelsen var att säga, vilka araberna voro. Eftersom de utgjorde ett uppkonstruerat folk, hade deras namn år för år småningom ändrats till betydelsen. En gång betydde »arab» arabisk. Det fanns ett land, som hette Arabien, men detta hade ingenting med saken att göra. Det fanns ett språk, som hette arabiska, och däri låg proberstenen. Det var det gängse språket i Syrien och Palestina, i Mesopotamien och på den stora halvö, som på kartan kallas Arabien. Före den islamitiska erövringen beboddes dessa områden av olika folk, som talade språk, som tillhörde den arabiska språkfamiljen. Vi kallade dessa semitiska, ehuru (liksom fallet är med de flesta vetenskapliga termer) icke fullt riktigt. Emellertid voro arabiska, assyriska, babyloniska, feniciska, hebreiska, arameiska och syriska besläktade språk, och antydningar om gemensamma påverkningar i det förflutna, ja, till och med om gemensamt ursprung bekräftades genom vår kännedom om att, samtidigt som utseende och sedvänjor hos de nuvarande arabisktalande folken i Asien voro så skiftande som ett fält vallmor, de hade en motsvarande och väsentlig likhet. Vi kunde fullt riktigt kalla dem kusiner och kusiner, som förvisso, om än med beklagande, voro medvetna om sin inbördes släktskap.

utdrag ur boken
"Vishetens sju pelare"
av T.E.Lawrence
[ . . . ]

OM NOMAD och stadsbo i det arabisktalande Asien icke voro olika raser utan endast människor på olika sociala och ekonomiska stadier, så kunde man vänta sig ett visst släkttycke i det sätt, varpå deras tankar arbetade, och därför var det endast rimligt, att gemensamma element skulle framträda i vad alla dessa folk åstad­kommo. I själva början, vid första mötet med dem fann man en allmän trons klarhet eller hårdhet, nästan matematisk i sin begränsning och frånstötande i sin osympatiska form. Semiterna hade inga halvtoner i sin färgskala. De voro ett folk av elementära färger, eller snarare av svart och vitt, som alltid såg världen i konturer. De voro ett dogmatiskt folk, som föraktade tvivlet, vår moderna törnekrona. De förstodo icke våra metafysiska svårigheter, vårt introspektiva spör­jande. De kände endast till sanning och osanning, tro och otro, utan vårt tveksamma följe av finare nyanser.

Detta folk var svart och vitt icke endast i sitt sätt att se utan även i sin innersta utrustning, svart och vitt icke endast i klarheten utan även i bestämningen. Deras tankar funno sig till freds endast i ytterligheter. De använde med förkärlek superlativer. Understundom tycktes oförenliga principer på en gång ha dem i sitt gemensamma våld, men de kompromissade aldrig: de drogo konsekvensen av olika stridiga åsikter i orimliga slutledningar utan att märka den bristande överensstämmelsen. Med kallt huvud och lugnt omdöme, orubbligt omedvetna om avvikelsen, svängde de från asymptot till asymptot.

De voro ett inskränkt, trångbröstat folk, vars tröga intellekt låg i träde i liknöjd resignation. Deras fantasi var livlig men icke skapande. Det fanns så litet av arabisk konst i Asien, att man nästan kunde säga, att de icke hade någon konst, fastän de rika och bildade voro frikostiga beskyddare och hade uppmuntrat alla anlag för arkitektur, keramik eller annan handaslöjd, som deras grannar eller underlydande visade prov på. Icke heller drevo de stora industrier, de hade varken organisationer för kropp eller själ. De uppfunno inga filosofiska system eller invecklade mytologier. De styrde sin kosa mellan stammens och individens avgudar. Som det minst sjukligt grubblande av alla folk hade de mottagit livets gåva utan att fråga, såsom något självklart. För dem var det något oundvikligt, ett människans arvegods, en nyttjanderätt, något som var omöjligt att kontrollera. Självmord var något otänkbart, döden ingen olycka.

Källa: Vishetens sju pelare (kap III) T.E.Lawrence.

150.red

Upp | Ned

150.red

THE ARABS BETRAYED

For Feisal himself, the moment of triumph as the Arabs reached Damascus was by no means an occasion for unqualified rejoicing. The young emir was assailed by many difficulties, doubts und féars. For one thing, there was the problem of converting tribesmen, who bad been brought up to resent and to resist any kind of authority, into law-abiding citizens, and of persuading them to accept the continuance in office of those officials whose experience in administration under the Turks was essential for maintaining ordered government. For another, his suspicions that Britain and France intended to move in when the Turks moved out had been confirmed by the disclosure of the Sykes-Picot agreement and the issue by the British government of the Balfour Declaration.

The Sykes-Picot agreement was a shameful document, revealing as it did that, no sooner had McMahon concluded his negotiations with Sherif Hussein, than the British government started secret conversations with the French to decide how the Fertile Crescent of Iraq and Greater Syria should be divided between Britain and France. As the last hundred years had shown, the Europeans had not been slow to take their pickings from the waning Ottoman power. France had snatched Algeria, Tunisia and Morocco. Italy had seized Libya; Russia had occupied parts of Armenia, and Britain had taken over Egypt, Cyprus, Aden and the Persian Gulf sheikhdoms. When Turkey entered the war on Germany's side, the Allied powers saw still further opportunities to acquire territory after victory had enabled them to dismember the Ottoman empire. Russia wanted Constantinople and the Bosphorus, as she had in the days of Mohammed Ali. France wanted Syria, with which country she had been commercially associated since the Ottoman empire's earliest days and toward whose Christian population she felt a cultural and religious responsibility that dated back to the Crusades. Britain and the British government of India wanted Palestine, Iraq and the Persian Gulf from Kuwait to Muscat.

sidan 289 i boken  The Arabs
(Anthony Nutting, New York 1964).

[...] en intressant understreckare - nu borttagen - SvD den 12 sept 2005: Thomas Edward Lawrence, mer känd som Lawrence av Arabien, dog för 75 år sedan...
BENGT ABRAHAMSSON professor

Befrielsen av Irak

Befrielsen av det irakiska folket: Efter första världskriget befriades araberna definitivt från det turkiska väldet. Insatserna var främst engelska (Lawrence of Arabia) och internationella genom Nationernas Förbund, NF. En svensk, Einar af Wirsén hjälpte NF att reglera den nya gränsen mellan Turkiet och Irak.
Senare befriades araberna på nytt - denna gång av sunnimuslimen och arabnationalisten Saddam Hussein.
Tyrannen Saddam blev i sin tur störtad av de amerikanska styrkorna i en militär operation som sades utgöra den sanna befrielsen av irakiska folket.
I en framtid kommer araber, kristna och kurder att befrias på nytt, denna gång från amerikansk ockupation. Kanhända befriarna är förenade iranier, israeler, turkar, eller - varför inte, kineser?


M K Bhadrakumar

December 01, 2011 "Information Clearing House" -- Turkey and its western allies are transferring the Libyan fighters whom they trained and armed to depose Muammar Gaddafi to Syria. Around 600 Libyan 'volunteers' have entered Syria. Daily Telegraph reported that secret meetings were held on Friday in Istanbul between the Turkish officials and the Syrian opposition representatives and the Libyan fighters. Large-scale infiltration of weapons from Turkey and Jordan have been going on for months to create civil-war conditions in Syria, but this is the first move to introduce 'volunteers'.
The move is necessitated by the failure to induce defections form the Syrian armed forces, except a mere handful. Turkey and the western powers are desperate to create the myth of a 'Syrian resistance' force without which their blatant aggression will be in full display.
Moscow reacted today indicating it might supply arms to the Syrian regime to defend itself. FM Lavrov just stopped short, calling any arms embargo on Syria as 'unfair'. Moscow has confirmed that a Russian battle group is sailing toward the Syrian naval base of Tartus on the eastern Mediterranean, close to the Turkish border with Syria. Lavrov criticised the foreign interference in Syria, but without naming Turkey, Jordan, etc.
Things seem to be heading for a flash point, indeed. The sure sign is that US V-P Joseph Biden is heading for Ankara in the weekend. It is a major signal of the US giving the go-ahead to Turkey to act on Syria without fear. Again, Jordanian King, Abdullah, travelled to israel. He is Saudi Arabia's 'back channel' to Israel and a key regional ally for the western intelligence.
Turkey is indeed shedding its fear of the unknown and is coming out into the open on the Syrian situation. Turkish FM Ahmet Davitoglu indicated today for the first time that Turkey is all set for invasion of Syria once it gets the green signal from its western allies. He said this before heading for the combined meeting of EU foreign ministers and Arab League representatives (read Saudi Arabia and Qatar).
The day Davutoglu spoke, November 29, 2011, will stand out as a notable date in the chronicle of the Turkish Republic that Kemal Ataturk founded. Ataturk's 'red line' used to be that Turkey should never get entangled in the affairs of the Muslim Middle East but should instead concentrate on its own 'modernization'. Evidently, the Islamist government in power today thinks Turkey is today 'modern' enough already and can now go back and reclaim its Ottoman legacy.

A Turkish army moving into an Arab country - it is a historic point. It is a century after the Turks were driven out by the 'Arab revolt'. The matrix is dripping with irony. The Arab revolt against the Turks was instigated by Great Britain. And Britain, although a far weaker power today, is still playing a seminal role - except, it is encouraging the Turks to return to the Arab world. One hundred years ago, Britain successfully pitted the Arabs against the Turks. Today, Turks join hands with some Arabs who have a grouse against some other Arabs.

Ambassador M K Bhadrakumar was a career diplomat in the Indian Foreign Service.

Mosul history | hem | Sykes-Picot-avtalet - ett skammens dokument | befriade irakier