alla sidorna

all RWD pages

November 2010

Bildt smyger in Sverige i Nato 2010-11-04

MARIA-PIA Boëthius, OLOF BUCKARD, ANDERS FERM,GUNNAR FREDRIKSSON,LARS-GUNNAR LILJESTRAND, EVA MOBERG, THAGE G PETERSON, MAJ-BRITT THEORIN...
I en debattartikel i SvD 3/11 går viktiga opinionsbildare till storms mot regeringens krigspolitik:

Steg för steg framstår det verkliga motivet för Sverige att delta i kriget: att kvalificera sig som en pålitlig partner till USA och Nato i militära operationer. Detta undviker dock politikerna att tala klarspråk om, skriver en rad debattörer.
Regeringens uppgörelse med Socialdemokraterna och Miljöpartiet innebär krig utan definierat slut och gör att den bakomliggande strategin som nu börjar skymtas måste fram i ljuset. I Ekots lördagsintervju den 30 oktober fogar Carl Bildt det senaste till raden av argument för kriget i Afghanistan: vi är där med svensk trupp för att förhindra ett inbördeskrig mellan talibanerna och krigsherrarna från norr.
När riksdagen i januari 2002 tog beslutet att skicka 45 soldater till Afghanistan var förbehållet att det gällde för sex månader och var begränsat till att upprätthålla säkerheten i Kabul för övergångsregeringen där. Till den internationella säkerhetskonferensen i München 2002 hade den svenska delegationen fått ett tydligt mandat: endast 45 soldater, ingen planering för en större truppinsats och en tydlig åtskillnad mellan ISAF:s och USA:s trupper. Inför tal om en eventuell utökning av styrkorna ställde sig delegationen frågan om detta var en traditionell FN-ledd styrka och om det inte måste finnas medverkan även från muslimska länder. (Försvarsdepartementets sammanfattning den 28 januari 2002).
Dessa svenska synpunkter framstår i dag som naiva. Det blev ingen traditionell FN-styrka ledd av säkerhetsrådet utan en Nato-styrka under USA:s befäl. Skillnaden mellan ISAF och USA:s helt egna styrkor är så gott som utplånad. Inga muslimska stater fick medverka med trupp. Kriget begränsades inte utan växte och går nu in på sitt tionde år.

Sverige deltar nu i det femte Afghanistankriget. Britterna besegrades i tre krig och ryssarna i ett. Erfarenheterna är tydliga: så länge utländska trupper finns på afghansk mark blir det inte fred.
Aendå har man sagt att större truppinsatser skulle vara ett sätt att nå fred. Fakta visar på motsatsen. Statistik från Afghanistankriget visar att våldet ökar med fler utländska trupper och år 2010 är det mest våldsamma under nio års krig. Närvaron av stridande trupper skapar i motsats till fredsbevarande trupper mycket våld.
Finns då något annat motiv än det som Carl Bildt senast framförde i radio? Varför vill regeringen och stora delar av oppositionen att vi ska slåss i Afghanistan? Steg för steg börjar det komma fram ett nytt ej tidigare uttalat motiv: Sverige är med i kriget för att kvalificera sig som en pålitlig partner till USA/Nato i militära operationer.
I klartext framfördes det av Robert Egnell, militärstrateg vid Försvarshögskolan, på DN Debatt den 13 oktober. "Ett av de främsta skälen till den svenska militära insatsen i Afghanistan var att vi ville uppfattas som en trovärdig aktör inom internationell säkerhet, inte minst i USA:s ögon." Egnell vid Försvarshögskolan säger rakt ut det som våra politiker, inom båda blocken, inte vågar uttala.
Samma budskap framförs av professorn vid Försvarshögskolan Gunnar Aaselius i radioprogrammet God Morgon Världen 24 oktober: Syftet med kriget är varken demokrati, fred eller kvinnors rättigheter i Afghanistan. Dessa syften är visserligen ädla, men inget som Sverige i normala fall skulle offra liv för. Krigets verkliga syfte är att skapa en bild av Sverige som en pålitlig samarbetspartner i en global västlig allians. "Att det är så här vet alla här i huset (Försvarshögskolan). Men det är knappast på det sättet politiker väljer att lägga fram det svenska engagemanget."
Det regeringen inte vill berätta för de svenska väljarna säger man i utländska medier. Carl Bildt skrev i Washington Post den 8 januari 2010 tillsammans med Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen: "Europa kan ta sitt ansvar (och dela bördorna med USA). Att Europa kan leverera och kan vara en verklig partner för USA. Det är vad som händer nu i det globala uppdraget i Afghanistan. Det är viktigt att Amerika erkänner sina partners i denna kritiska tid." Artikeln avslutas med "USA kan inte göra allt ensamt och behöver inte göra det själv. Europa och Kanada kommer att fortsätta vara USA:s allierade, partners och vapenbröder."

Det torde vara första gången som en svensk utrikesminister buntar ihop sig själv med Natos generalsekreterare för att försvara ett USA-lett krig.
Från Sveriges hållning 2002 om ett klart begränsat uppdrag har vi nu hamnat i en krigspolitik stick i stäv med alliansfriheten och Sveriges traditionella fredspolitik. Det har skett ett paradigmskifte i det tysta där krafter inom regering och stora delar av oppositionen använder Afghanistankriget till att bakvägen föra Sverige in i Nato. Kan det verkligen vara så illa att de är beredda att riskera svenska soldaters liv för det syftet?
Sverige skulle ha kunnat spela en viktig roll som medlare i en förhandlingslösning mellan de afghanska parterna. Vi har fortfarande ett visst förtroendekapital i världen som fredsmäklare. Det håller emellertid på att snabbt undergrävas och förskingras genom deltagande i kriget.

Källa: http://www.afghanistan.nu/

Det finns endast ett parti i vårt land som konsekvent och både lokalt och centralt gått emot de besuttnas hyckleri och våld på sanningen. De övriga har alltid tigit eller hållit med om otidigheter mot diverse folkslag, Untermenschen - hemma och ute i världen, Vietcong, Talibaner, Hamasaraber, Serber, Ryssar, Kineser, Indianer, jag vet inte alla öknamn och skällsord som använts i propagandan för fortsatt krigföring...
Mona talar om att stödja demokratiseringen därborta och samtidigt röstar hon för fler militärer dit. Folkpartisten, han som så ofta visar sig i TV, ville att vi skulle stationera svenska bombplan i nordöstra Afghanistan. Med mer militärkraft tror sig amerikanarna, nu i augusti 2009, skapa en demokrati [innebörd oklar] där borta. Det finns ingen tilltro till att folket som bor i landet skulle kunna ordna det bättre själva om de fick vara ifred... Man tänker på Mussolinos angrepp på Abessinien. Och alla andra ockupationer och angreppskrig.
Den svenska afghanistankommittén var oerhört aktiv när ryssarna var där men nu är de människorna annorlunda i sina reflektioner. Det är ju skillnad på folk och folk. Och att mörda från luften med droner är helt accepterat, militärtekniken och civilisationen utvecklas och kommer allt fler till del. Att godtyckligt distansmörda människor, som i Dresden, Hiroshima, och i våra dagar i Centralasien är ytterst brutalt och fegt. Även en person som 'inte tål se blod' kan i dag okänsligt och ostraffat mörda; även få bra betalt för detta av USA:s militärbudget.