The New York Times mars 2011
Enligt hemliga rapporter från
USA-ambassadörers möten med Mona Sahlin och
partikollegan Urban Ahlin talade socialdemokraterna gott
om närvaron i Afghanistan och föreslog
propagandahjälp för att förklara
varför man stödde insatserna i landet, skriver
tidningen.
Vid ett besök hos ambassadören Matthew Barzu i
Stockholm den nionde november 2009 ska Mona Sahlin ha
sagt sig vara mycket positiv till de internationella
insatserna i Afghanistan.
Hon ska vid samma tillfälle enligt Barzun uttryckt
att socialdemokraterna varit villiga att stödja
Sveriges fortsatta insatser i Afghanistan. Detta med
motiveringen att internationell inbladning är
"så väldigt viktig", eftersom det
enligt Sahlin var tydligt att det inte rörde sig om
ett amerikanskt fälttåg, uppger
Aftonbladet.
Sahlin ska även ha gett sin syn på relationerna
med USA. Enligt rapporten ska hon ha sagt att svenskarna
tidigare haft en stark antiamerikansk hållning, men
att ett stort skifte skett bland annat sedan Obama blivit
president. Hennes önskan var enligt Barzun att
stärka de USA-svenska relationerna genom samarbete
om klimatförändringar och kulturella
värderingar, lyder det i rapporten.
Tre månader senare, den 17 februari, presenterade de
rödgröna partierna en överenskommelse om
Sveriges relationer med omvärlden där man
kräver att USA avvecklar samtliga militära
baser utanför landets gränser.
Drygt ett år innan mötet mellan Sahlin och
Barzun mötte socialdemokraternas utrikespolitiske
talesman Urban Ahlin ambassadens andrechef Robert
Silverman. Under mötet ska Ahlin enligt en
hemligstämplad rapport från Silverman sagt sig
vara villig att "spela en användbar roll
gällan Afghanistan och Kosovo", uppger
Aftonbladet.
Ahlin ska också ha vädjat om hjälp
för att komma till rätta med partiets
besvärliga opinionsläge, och föreslagit
att en högt uppsatt medlem i den Afghanska
regeringen skulle besöka Sverige för att vittna
om hur viktiga Sverige och Nato:s ansträngningar
är för att flickor ska kunna gå i skolan
och talibaner inte ska förtrycka folket.
Wikileaks 1 dec 2010
The so-called Pakistani safe havens are really all part of
Pashtun tribal homelands that were sundered by the British
imperialists in the 19th Century. Pashtun don't recognize
today's Afghan-Pakistan artificial border. Taliban is not
an invading army; it is mostly composed of local farmers and
herdsmen who straddle the border.
Most Americans know less than nothing about Afghanistan or
South Asia and have absolutely no comprehension of its
complexities, size, or politics. The few that do, like
experts in the State Department and CIA, are not listened to.
Källa: http://www.informationclearinghouse
22 12 2010
MARIA-PIA Boëthius, OLOF BUCKARD, ANDERS FERM,GUNNAR FREDRIKSSON,LARS-GUNNAR LILJESTRAND, EVA MOBERG, THAGE G PETERSON, MAJ-BRITT THEORIN...
I en debattartikel i SvD 3/11 går viktiga opinionsbildare till storms mot regeringens krigspolitik:
Steg för steg framstår det verkliga motivet
för Sverige att delta i kriget: att kvalificera sig som
en pålitlig partner till USA och Nato i militära
operationer. Detta undviker dock politikerna att tala
klarspråk om, skriver en rad debattörer.
Regeringens uppgörelse med Socialdemokraterna och
Miljöpartiet innebär krig utan definierat slut och
gör att den bakomliggande strategin som nu börjar
skymtas måste fram i ljuset. I Ekots
lördagsintervju den 30 oktober fogar Carl Bildt det
senaste till raden av argument för kriget i Afghanistan:
vi är där med svensk trupp för att
förhindra ett inbördeskrig mellan talibanerna och
krigsherrarna från norr.
När riksdagen i januari 2002 tog beslutet att skicka 45
soldater till Afghanistan var förbehållet att det
gällde för sex månader och var begränsat
till att upprätthålla säkerheten i Kabul
för övergångsregeringen där. Till den
internationella säkerhetskonferensen i München 2002
hade den svenska delegationen fått ett tydligt mandat:
endast 45 soldater, ingen planering för en större
truppinsats och en tydlig åtskillnad mellan ISAF:s och
USA:s trupper. Inför tal om en eventuell utökning
av styrkorna ställde sig delegationen frågan om
detta var en traditionell FN-ledd styrka och om det inte
måste finnas medverkan även från muslimska
länder. (Försvarsdepartementets sammanfattning den
28 januari 2002).
Dessa svenska synpunkter framstår i dag som naiva. Det
blev ingen traditionell FN-styrka ledd av
säkerhetsrådet utan en Nato-styrka under USA:s
befäl. Skillnaden mellan ISAF och USA:s helt egna
styrkor är så gott som utplånad. Inga
muslimska stater fick medverka med trupp. Kriget
begränsades inte utan växte och går nu in
på sitt tionde år.
Sverige deltar nu i det femte Afghanistankriget. Britterna
besegrades i tre krig och ryssarna i ett. Erfarenheterna
är tydliga: så länge utländska trupper
finns på afghansk mark blir det inte fred.
Aendå har man sagt att större truppinsatser skulle
vara ett sätt att nå fred. Fakta visar på
motsatsen. Statistik från Afghanistankriget visar att
våldet ökar med fler utländska trupper och
år 2010 är det mest våldsamma under nio
års krig. Närvaron av stridande trupper skapar i
motsats till fredsbevarande trupper mycket våld.
Finns då något annat motiv än det som Carl
Bildt senast framförde i radio? Varför vill
regeringen och stora delar av oppositionen att vi ska
slåss i Afghanistan? Steg för steg börjar det
komma fram ett nytt ej tidigare uttalat motiv:
Sverige är med i kriget för att kvalificera
sig som en pålitlig partner till USA/Nato i
militära operationer.
I klartext framfördes det av Robert Egnell,
militärstrateg vid Försvarshögskolan, på
DN Debatt den 13 oktober. "Ett av de främsta
skälen till den svenska militära insatsen i
Afghanistan var att vi ville uppfattas som en trovärdig
aktör inom internationell säkerhet, inte minst i
USA:s ögon." Egnell vid Försvarshögskolan
säger rakt ut det som våra politiker, inom
båda blocken, inte vågar uttala.
Samma budskap framförs av professorn vid
Försvarshögskolan Gunnar Aaselius i radioprogrammet
God Morgon Världen 24 oktober: Syftet med kriget är
varken demokrati, fred eller kvinnors rättigheter i
Afghanistan. Dessa syften är visserligen ädla, men
inget som Sverige i normala fall skulle offra liv för.
Krigets verkliga syfte är att skapa en bild av Sverige
som en pålitlig samarbetspartner i en global
västlig allians. "Att det är så här
vet alla här i huset (Försvarshögskolan). Men
det är knappast på det sättet politiker
väljer att lägga fram det svenska
engagemanget."
Det regeringen inte vill berätta för de svenska
väljarna säger man i utländska medier. Carl
Bildt skrev i Washington Post den 8 januari 2010 tillsammans
med Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen:
"Europa kan ta sitt ansvar (och dela bördorna med
USA). Att Europa kan leverera och kan vara en verklig partner
för USA. Det är vad som händer nu i det
globala uppdraget i Afghanistan. Det är viktigt att
Amerika erkänner sina partners i denna kritiska
tid." Artikeln avslutas med "USA kan inte göra
allt ensamt och behöver inte göra det själv.
Europa och Kanada kommer att fortsätta vara USA:s
allierade, partners och vapenbröder."
Det torde vara första gången som en svensk
utrikesminister buntar ihop sig själv med Natos
generalsekreterare för att försvara ett USA-lett
krig.
Från Sveriges hållning 2002 om ett klart
begränsat uppdrag har vi nu hamnat i en krigspolitik
stick i stäv med alliansfriheten och Sveriges
traditionella fredspolitik. Det har skett ett paradigmskifte
i det tysta där krafter inom regering och stora delar av
oppositionen använder Afghanistankriget till att
bakvägen föra Sverige in i Nato. Kan det verkligen
vara så illa att de är beredda att riskera svenska
soldaters liv för det syftet?
Sverige skulle ha kunnat spela en viktig roll som medlare i
en förhandlingslösning mellan de afghanska
parterna. Vi har fortfarande ett visst förtroendekapital
i världen som fredsmäklare. Det håller
emellertid på att snabbt undergrävas och
förskingras genom deltagande i kriget.
Källa: http://www.afghanistan.nu/
Två filmer om läget hösten 2010 och om den s k Durandlinjen:
Länk till ytterligare en video: http://www.youtube.com/watch?v=wF03Ecs-C3Q&feature=related
Det finns endast ett parti i vårt land som konsekvent och både lokalt och centralt gått emot de besuttnas hyckleri och våld på sanningen. De övriga har alltid tigit eller hållit med om otidigheter mot diverse folkslag, Untermenschen - hemma och ute i världen, Vietcong, Talibaner, Hamasaraber, Serber, Ryssar, Kineser, Indianer, jag vet inte alla öknamn och skällsord som använts i propagandan för fortsatt krigföring... Mona talar om att stödja demokratiseringen därborta och samtidigt röstar hon för fler militärer dit. Folkpartisten, han som så ofta visar sig i TV, ville att vi skulle stationera svenska bombplan i nordöstra Afghanistan. Med mer militärkraft tror sig amerikanarna, nu i augusti 2009, skapa en demokrati [innebörd oklar] där borta. Det finns ingen tilltro till att folket som bor i landet skulle kunna ordna det bättre själva om de fick vara ifred... Man tänker på Mussolinos angrepp på Abessinien. Och alla andra ockupationer och angreppskrig. Den svenska afghanistankommittén var oerhört aktiv när ryssarna var där men nu är de människorna annorlunda i sina reflektioner. Det är ju skillnad på folk och folk. Och att mörda från luften med droner är helt accepterat, militärtekniken och civilisationen utvecklas och kommer allt fler till del. Att godtyckligt distansmörda människor, som i Dresden, Hiroshima, och i våra dagar i Centralasien är ytterst brutalt och fegt. Även en person som 'inte tål se blod' kan i dag okänsligt och ostraffat mörda; även få bra betalt för detta av USA:s militärbudget. De som besökt landet Afghanistan för så länge sen, som när fred rådde, har dock beskrivit pashtunerna som mycket gästfria och hederliga människor.
video 30 aug 2010:
U p p | folder content | startsidan