Ned

• Ni har civilkurage och säger vad de flesta inte vågar. Ert engagemang för dessa frågor ger palestinierna och andra förtryckta folk hopp. Hur kommer det sig att ni är så engagerad i dessa frågor, och kan ni verkligen arbeta fritt, eller försöker man begränsa och censurera ert arbete?

JM: Jag är kanske envis. Det är allt. Som många andra i min generation var jag tvungen att som ung man – som pojke skulle man kunna säga – välja sida under andra världskriget. Således hade jag lyckan att bli stämplad som ”röd” av den svenska säkerhetspolisen (och av USA:s ambassad) innan jag fyllt arton; det hindrade mig effektivt från att bli en normalt lojal och tjänande europeisk intellektuell – även om jag hade önskat det. (Vilket jag inte gjorde!)
Det som sedan hände var att jag och min fru reste och levde under åtskilliga år på femtiotalet och framåt i Asien – i Iran, Afghanistan, Indien, Kina, Burma, det dåvarande sovjetiska Centralasien och senare i Kambodja, Saudi-Arabien, Egypten och Nordafrika – och som ni kan se utifrån vad vi publicerat förändrades våra perspektiv. Vår bok om Afghanistan från 1960 har nu tryckts i sex upplagor i Sverige och har haft en viss betydelse för att åstadkomma solidaritet med det afghanska folket.

Under vissa perioder – som McCarthyåren som också var svåra i Sverige – var jag tvingad att vara försiktig för att alls bli tryckt, inte så att jag ljög men jag tvingades skriva mer ”fabelaktigt”. Andra perioder har det varit enklare. Och Sverige har varit ett av de öppnare samhällena i Europa. Jag har bara ställts inför rätta en gång för att jag inte var tillräckligt noggrann i valet av mina ord. Och då vann vi mot regeringen.

Naturligtvis är det möjligt att i Sverige som i andra länder göra karriär, om man bara håller tand för tunga. Men det är inte särskilt roligt. Numera är det mycket enkelt för mig; när man närmar sig 80 år och har en viss ställning är det inte mycket dom kan göra åt mig. även om dom försöker.

Fyra gånger har man försökt slänga ut mig ur den svenska PEN-klubben, föreningen för välartade skribenter. Men man var inte framgångsrik. Till slut brydde jag mig inte utan slutade helt sonika att betala medlemsavgiften.



• Anser ni att det genom Internet har skett en demokratisering av media, att man också via Internet kan sprida sitt budskap? Kommer det att bryta de etablerade medias informationsmonopol?

JM: Det är möjligt att använda Internet men det extremt svårt att veta vad som är sant och vad som inte är det på nätet. Jag läste något på nätet häromdagen. Plötsligt fann jag en seriös artikel som slog fast att mina föräldrar hade varit nazistagenter och jag hade skrivit det! Det är inte bara en lögn, det är en idiotisk lögn. Men någon kan kanske tro på den.

När det gäller tryckt material, är det, som bekant, extremt svårt att förfalska en bok. Man kan kontrollera när den trycktes, var den trycktes. Men på nätet kan man inte fullt ut kontrollera trovärdigheten i påståenden. Men jag använder det förstås. Med stor försiktighet.