Mahlzeit
Maja Ekelöfs bok 'Rapport från en skurhink'
Maja Ekelöf
"Det var en gång en städerska i Karlskoga som gick till sitt arbete klockan 2-3 på efternatten. Hon skrev olovandes på skrivmaskinerna i de tysta timmarna. Det var hennes snabba skrift som överlevde,inte byråkraternas, inte de styrandes prydliga brev. Sällan har något imponerat så djupt som människans segrar i Maja Ekelöfs bok"
Maja Ekelöf (1918 - 1989) fick Ivar Lo-Johansson-priset 1987.
Ivar Lo-Johansson skrev bl.a.:
Gör man sig en bild av svensk arbetardiktning under
sjuttiofem år, vill man gärna se den som en
konstellation. Först kom de oplacerbara meteoriterna.
Nästan all svensk arbetardiktning före 1910 saknar helt
litterärt intresse. Ett multum av arbetardiktare på
30-talet.
Ovanliga händelser, som Folke Fridells
"Död mans hand" 1946 och Maja Ekelöfs
"Rapport från en skurhink" 1970, blir ett slags
fixpunkter. Efter det har de svenska arbetarförfattarnas
böcker inte behandlats av litteraturhistorikerna.
När Ivar Lo skrev detta hade visserligen boken 'Född i våra dalar' av författaren Gunnar Adolfsson (1906 - 1983) redan utkommit. Men det kan tänkas att den förbisetts av någon anledning.
Gunnar Adolfsson föddes 1906 i Tröjemåla i södra Värend,
Kronobergs län. Han var son till en byggnadssnickare. Att
modern tyckte om att berätta sagor för sina barn kan ha
stimulerat den blivande författaren. Tidigt försörjde han
sig som kroppsarbetare. För att förbättra kunskaperna
från den 6-åriga folkskolan i svenska språket tog han
korrespondenskurser i att skriva. Tidigt började han
skicka in berättelser till olika tidningar och
tidskrifter. En del infördes men utan betalning. Han
skrivtalang upptäcktes av den kommunistiska tidningen
Sydsvenska Kuriren som lockade ner den unge Adolfsson
till Malmö för att ta anställning som journalist. På
detta vis inleddes den långa journalistiska bana som
Adolfsson avslutade som chefredaktör för Arbetartidningen
i Göteborg.
Gunnar Adolfsson har skrivit en lång rad romaner med
förankring i hembygden. Bland dem kan nämnas trilogin
Träskoland (1964), Fattigmans tröja (1965)
och Stolpar med röd ring (1966). De tar sin
utgångspunkt i den verklighet som var morföräldrarnas.
Morfadern försörjde sig som träskomakare. Romanen Född
i våra dalar (1970) skildrar med dokumentära inslag
de obesuttnas emigration från södra Småland. De som inte
hade pengar till en amerikabiljett, torparbarnen,
utvandrade till Nordtyskland som billig arbetskraft åt
storgodsägare där. Adolfssons morföräldrar hade i sin
ungdom tjänat dräng och piga i Tyskland. Catharina,
romanens huvudperson, är en typisk representant för
fattigkvinnorna som Adolfsson framställer dem, stolta och
okuvliga.
Stolta och handlingskraftiga är även kvinnorna i
Berättelse om sju kvinnor (1977) där man får följa
kvinnor i fem generationer från mitten av 1800-talet till
1970-talet. Som ofta hos Adolfsson är perspektivet klart
socialistiskt.
I den historiska romanen Mäster Påvels hytta
(1974) berättar Adolfsson om tillkomsten och den tidiga
driften av Smålands första hytta för nyttoglas på
1620-talet i Trestenshult i författarens hembygd. Romanen
Liten kvällsmusik (1980) skildrar glaskonstens
yttre och inre historia. Memoarboken Levnad (1976)
ger många nycklar till autodidakten Gunnar Adolfssons
författarskap. Få manliga författare har som han skildrat
kvinnoförtryck och solidariserat sig med kvinnan i hennes
kamp för jämställdhet med mannen. Som hembygdens
skildrare är Adolfsson en av de främsta i svensk
litteratur.
Letar just nu efter en fil. Där en bild på Båghuset är
med i mitten. Denna bild blev alldeles för bred...
- kan vara Carbon.htm ohne Musik... Men inga bilder i
denna fil. Räcker med bilder i carbon.html
men se upp med spontan autostart av musik
Brittisk Imperialism
Vi kör ut ur Kabul tidigt en morgon. Vi är på väg ner mot Indien. Solen har just gått upp. Kabulslätten ligger i mörker men redan glöder bergen kring oss. Luften är frisk och kylig. Det är höst i atmosfären. När vi har staden bakom oss kommer morgonen och ljuset. Skuggorna krymper och vi kör i strålande sol rakt mot de röda bergen. De öppnar sig och vi följer Kabulfloden ner i klyftan. Vi är på väg mot Sarobi, Jalalabad, Khyber. Vattnet skummar och fräser bredvid oss. Det stänker upp över vägen och forsarna följer tätt på varandra. Vägen buktar och svänger, går på broar och klättrar på bergväggen. Den borrar sig i tunnel genom det lösa berget och vi ser bergen framför oss, under oss och runt oss och vägen störtar i tvära kast utför branten. Bergväggar och glittrande flod. Ibland kör vi i mörk skugga, därefter åter ut i det klara ljuset. Marken är hård och bar.
Vi passerar ett vägarbetarläger, ännu ett. Lägren blir till milslånga tältstäder. Det är afghanska armen som bygger denna nya väg ner mot slättlandet. Man måste ha förbindelseleder med yttervärlden. Den nya vägen är bra, bred grusväg som skall permanentas. Landskapets konturer mjuknar och vi når Sarobi. Det nya kraftverket. Dess kärva betongskönhet smälter samman med landskapets konturer och högspänningsledningarna marscherar med väldiga kliv över bergen mot Kabul.
Ar 1919 hyste många av de politiskt och militärt ledande
britterna förhoppningen att det ryska centralasiatiska väldet
stod inför sitt totala sammanbrott. Och aldrig hade det brittiska
imperiet synts så starkt. Ryssland sönderslitet av krig och
inbördeskrig med brittiska armeer på rysk botten. Turkiet
krossat. Kalifatet utan betydelse. Mellersta Östern ockuperat av
brittisk och fransk militär. Då var stunden inne då hela Asien
skulle falla som ett moget äpple. Den brittiska fredens årtusende
skulle bryta in över Asien.
Nu - efter det andra världskriget, efter imperiets sönderfall och
den stora nationella befrielsevågen är det nästan ofattbart att
man kunnat tänka i dessa kategorier för blott en generation
sedan. Men då tycktes för många brittiska officerare målet vara i
sikte. Äntligen skulle den centralasiatiska marknaden öppnas.
Afghanernas seger kom i detta läge att få historisk betydelse. Både i Afghanistan och i Turkiet fick britterna vika för den nya asiatiska nationalismen. Ty afghanerna segrade trots allt. Den kedja av nederlag och misslyckanden som bundit de muselmanska folken bröts just i det ögonblick imperiet tycktes starkast.
Britternas offensiv mot Jalalabad fick hejdas när Muhammed Nadir-kan (som senare besteg Afghanistans tron) ryckte fram på centralfronten. Han slog in på britternas svagaste punkt. Den att de inte behärskade de folk över vilka de härskade. Britterna fick fly från sina befästningar och fort i stammarnas land. Patanerna reste sig. Det var fara värt att hela norra Indien skulle blossa upp. Britterna flygbombade och inledde därefter fredsförhandlingar.
Jan Myrdals bok 'Resa i Afghanistan'
läs mer här!