Visor av Erik Axel Karlfeldt

Klinga, du klagande strängaspel,  
sällskap i drömmande salar!          
Längtan heter min arvedel,            
slottet i saknadens dalar.                

Ingen poet har en skönare skendöd
än den som blir läst 
fast han skälldes för stendöd

Jag dansade en sommar,

det var min enda sommar,

och sen så var jag gammal,

och sen så var det slut.

Detta är den 8:e och sista versen i Karlfeldts dikt Sommardansen. Källa: Flora och Bellona, Wahlström & Widstrand, 4:e upplagan, 1921.

Upphovsrättsligt finns mycket att diskutera. Det är klart att man, i ett rättssamhälle, inte kan lämna den frågan därhän. 70 år är tumregeln. Lagtexten finns på nätet numera.
Om konstens och kulturens tillgänglighet skriver Lars o Ericsson i DN den 20 juli 1998; bl.a. om "Archive of Deleted Files". Jag tillåter mig citera: Den fråga Walter Benjamin ställde i sin klassiska essä "Konstverket i reproduktionsåldern" (1936) huruvida inte "konsten som helhet ändrat karaktär genom uppfinningen av fotografiet" är i dag än mer akut genom uppfinningen av datorn och modemet. I den digitala reproduktionsåldern håller konstbegreppet på att muteras - ännu en gång.
€tt debattinlägg om internetkonst försvann — det försvann faktiskt. Om project Gutenberg och om projekt Runeberg vill jag samtidigt erinra. De flesta människor i världen anser nog att sjuttio år är för lång tid att vänta på en publik tillgänglighet av väsentliga och värdefulla texter.

I vår rättsordning anser jag att Tryckfrihetsgrundlagen och offentlighetsprincipen är viktiga. Datalagen är jag skeptisk till. Om nya lagar som berör yttrandefriheten läs en analys av Jacob Palme Förbjud Internet- tanken finns, inte bara som en intresseväckande rubrik. Själv anser jag att sekretessbestämmelserna som vi har i Sverige är mest bara till hjälp åt brottslingar och utnyttjas av människor som sitter i våra fängelser - eller borde sitta där. Så svepande får man förstås inte uttala sig.

Visst vore det tillåtet (?) visa den vackra takbilden från Sixtinska Kapellet. Jag lånade den från DNet!

Om en av otaliga Strindbergsfestivaler: 1995, 1998, osv. Mitt bidrag till firandet tar upp att det händelsevis är valår och olust i landet.

En Karlfeldt produktion:

uppläst av Gösta Ekman den äldre på en mp3 Napster nedladdad fil...

Lyssna gärna (bredband behövs nog . . .)

 En dam av ädel vandel
 som står i tobakshandel,
 hon sjunger mellan kaggarna i Ljunglöfs mörka bod:
 Min vän är skön och god.
 Han rider över gärdet
 med sporrarna och svärdet;
 melo, melo, melodikum, det spelar i mitt blod.
 Jag vet hans vissa kosa,
 då aftonen är när;
 sitt hjärta och sin dosa
 han till mitt altar bär.
 Du ädla mö i handel,
 jag är en man av vandel,
 en första klassens sjökapten på London och Bordeaux,
 där hajarna de slå.
 När masten börjar vekna
 och alla gastar blekna,
 melo, melo, melodikum, då sjunger jag: låt gå!
 Men landar jag vid Pekings tull,
 vid Stockholms lugna sluss,
 då kräver jag för hälsans skull
 ett hjärta och en buss.
 Den ädla damen svarar:
 Bevars, bevars för karlar,
 de tränga mina unga år, att väl jag sucka må,
 som bäljorna de gå.
 Dock skall du ej förtvina,
 du stolte man av Kina,
 melo, melo, melodikum, din hugnad skall du få.
 Jag är den unga rosen
 som doftar friskt bland snus,
 konstapeln och matrosen
 de vädra kring mitt hus.
 Hav tack, hav tack, min sköna,
 din godhet vill jag löna,
 ditt lov skall flyga seglens vög från Stockholm till Shanghaj,
 till neger och malaj.
 Hvar vind jag mött i natten
 som söker nordens vatten,
 melo, melo, melodikum, skall sucka vid din kaj.
 Så mötas vi bland dosorna
 som blänka vid din knut,
 mot aftonen, då rosorna
 och lyktorna slå ut.

En vinterns sång:

SERENAD

Tallarnas barr och björkarnas blad

på ditt vissnade torvtak dugga.

Sov på din halmbädd, sov lugn och glad

i midnattsskyarnas skugga.

När vintern fram till din fönsterkarm

som en vitklädd giljare träder,

dröm en dröm som kan hålla dig varm

där inom väggarnas bräder.

Dröm om lekande sommarsus

då stormen kämpar och larmar;

dröm att i björkarnas gröna hus

du somnat i mina armar.

Längtar du efter att få höra Erland Hagegård sjunga "Längtan heter min arvedel" ? - Sorry, men en av sångens verser bjuder jag på.

VID FÄRJESTADEN

Är näktergalen kommen i lund?

O ja, min kund,

nu börjar Ölands vår.

Välkommen upp från Kalmarsund,

där farlig sunnan går.

O ja, på väg till Byxelkrok

mig stormen vrok

i denna lugna hamn.

Och jag är själv en Ölandstok,

och Nyter är mitt namn.

Gå ut och stick en vildsvinsgalt

och red mig palt,

och fly mig kannan, mor!

I många år jag slukat salt,

och det gör törsten stor.

Min faders gård står tom och grå

med mossa på

bland sura äppelträd,

och långsamt kryper starr och strå

ditner till tegens säd.

Farväl, du vilda väg jag red

på solig hed!

Jag har en annan häst.

Jag följer sjömäns skick och sed

och landar blott som gäst.

I Arontorp där blommar en ros.

Jag far min kos

från rosorna på strand.

Jag är en öländsk lättmatros,

och havet är mitt land.

Obekanta

Hon stod vid stättan

med sommarhättan

på ljusbrun nacke, den käcka jäntan.

Mot skäggigt gärdsel hon armen stödde,

och friska, fjuniga kinder glödde

av julihetta och ivrig väntan.

Han kom på stråten

bland ris och bråten

med steg som sjöngo, den muntre gossen.

Varm sken hans blick en sekund mot flickan,

men utan ord eller hälsning gick han

bort över åsen och ned mot mossen.

Men flickan slängde

en blick som trängde

vasst in bland snår, där han var försvunnen.

"Löp gärna innerst i ödemarken,

din dumma pojke! Du har ju varken

en hönas mod eller mål i munnen."

SVARTA RUDOLF

Till Albert Engström

Se, svarta Rudolf dansar

och böjer sin nacke och ler.

Han tänker på stormande nätter

i Amsterdams glädjekvarter.

Han drömmer om flickornas kransar

och svävande bruna ben

på stranden av blåa slätter

vid Samoamånens sken.

Han böjer sin nacke och blundar

i flygande roslagsvals.

Så höll han i smäktande lundar

sin arm om chilenskans hals;

så böjde han krullig hjässa

en afton i negerbyn

mot trettonårig princessa

med eldsken på ebenholtshyn.

Så dansa de svajiga karlar

på Malagas vinstänkta redd.

Den vitröda tösen bävar,

bedårad, förlorad, förledd.

Hon ler i den väldiges nävar

åt allt vad han tog och gav,

hon suckar och vinden svarar

från Ålands jäsande hav.

Sven-Olof Sandberg sjunger denna sång på Sonora år 1934:   —   Så dansa de svajiga karlar på Malagas vinstänkta redd...

URL:      http://ejnar.se/erikaxel.html
Update:   2012 10 24