Detta är ingen fredsbevarande mission
Speaking in London after a meeting with British Prime Minister Gordon Brown, Rice said, "I do think the alliance [NATO - North Atlantic Treaty Organization] is facing a real test here. Our populations need to understand this is not a peacekeeping mission but rather a long-term fight against extremists."
Källa: Asia Times 8 febr 2008
* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *
* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *
Afghanistan
Man säger folkrätten men det är fråga om realpolitik. Man talar om försvar av friheten, öppenheten, demokratin . . . Men jag kan bara se bombningar, hämnd, vedergällning, lögner och alltid en demonisering av motståndaren. Hur kan ett land försvara sina medborgare mot attentatsmän och terrorister genom att döda andra människor någon annanstans i blindo? Ingen talar just nu om FN:s berömda "De mänskliga rättigheterna". Har inte oskyldiga, civila människor rätt att få leva i fred. Det land som utsatts för terrorhandlingar borde först söka efter de skyldiga och de som är medskyldiga. Jag inser självfallet, att eftersom de direkt skyldiga inte längre är i livet — det var ju självmordsattacker; det är omöjligt straffa redan döda. Det kan bli svårt att finna de som varit medhjälpare till attentatsmännen och de som finansierat terrordåden men ändå måste det vara rätt väg att vandra. Då skulle man kanske också finna att USA självt är bland de medskyldiga, genom sitt stöd till Saudiarabien, miljardären Usama Bin Laden, mudjaschedin o.a. Därför väljer inte USA den vägen, utan istället bombas urskillningslöst. Hur länge ska man kunna hålla på med det?
Endast en kom hem från Afghanistan
Enligt Nordisk Familjebok: De engelska trupperna blevo totalt nedgjorda 1842. Enligt den tyskspråkiga Wikipedia var det ett fåtal som undkom av en styrka på 16.000 man! Samma häpnadsväckande information (16.000 gjordes ner under reträtten genom Khyberpasset) finns i den s.k. Uggleupplagan av Nordisk Familjebok. Men man sörjde inte särskilt hemma i England för det. De var ju nästan allihop s.k. Gurkhas, dvs soldater från Nepal och Indien. Sådana räknades inte särskilt noga i koloniala sammanhang.
Nur einer kam heim aus Afghanistan.
Ein Militärarzt namens William Brydon hielt sich
in der Hütte eines afghanischen Hirten vor den grausamen
Verfolgern verborgen. Der Paschtune versteckte den Schotten
einige Tage und setzte ihn dann, nachdem Schüsse, Schreie und
Wehklagen in Gandamack verstummt waren, auf ein Pony. Warum er
Brydon gerettet hat, ist unklar. Vielleicht hatte er einfach
Mitleid mit ihm.
Theodor Fontane hat von der Katastrophe vermutlich schon auf
seiner ersten England-Reise, im Jahre 1844, gehört. Das Thema
muss ihn zeitlebens beschäftigt haben, denn 54 Jahre später, kurz
vor seinem Tod, schrieb er eine Ballade mit dem Titel "Das
Trauerspiel von Afghanistan":
Der Schnee leis stäubend vom Himmel fällt,
Ein Reiter vor Dschellalabad hält,
"Wer da!" - "Ein britischer Reitersmann,
Bringe Botschaft aus Afghanistan."
Afghanistan! Er sprach so matt;
Es umdrängt den Reiter die halbe Stadt,
Sir Robert Sale, der Kommandant,
Hebt ihn vom Rosse mit eigener Hand.
Sie führen ins steinerne Wachthaus ihn,
Sie setzen ihn nieder an den Kamin,
Wie wärmt ihn das Feuer, wie labt ihn das Licht,
Er atmet hoch auf und dankt und spricht:
"Wir waren dreizehntausend Mann,
Von Kabul unser Zug begann,
Soldaten, Führer, Weib und Kind,
Erstarrt, erschlagen, verraten sind.
Zersprengt ist unser ganzes Heer,
Was lebt, irrt draußen in Nacht umher,
Mir hat ein Gott die Rettung gegönnt,
Seht zu, ob den Rest ihr retten könnt."
Sir Robert stieg auf den Festungswall,
Offiziere, Soldaten folgten ihm all,
Sir Robert sprach: "Der Schnee fällt dicht,
Die uns suchen, sie können uns finden nicht.
Sie irren wie Blinde und sind uns so nah,
So lasst sie's hören, dass wir da,
Stimmt an ein Lied von Heimat und Haus,
Trompeter, blast in die Nacht hinaus!"
Da huben sie an und sie wurden's nicht müd,
Durch die Nacht hin klang es Lied um Lied,
Erst englische Lieder mit fröhlichem Klang,
Dann Hochlandslieder wie Klagegesang.
Sie bliesen die Nacht und über den Tag,
Laut wie nur die Liebe rufen mag,
Sie bliesen - es kam die zweite Nacht,
Umsonst, dass ihr ruft, umsonst, dass ihr wacht.
Die hören sollen, sie hören nicht mehr,
Vernichtet ist das ganze Heer,
Mit dreizehntausend der Zug begann,
Einer kam heim aus Afghanistan.
Källa: Die Signatur des Krieges (Claus Christian Malzahn)Denna dikt bör översättas till svenska och delas ut till svenske värnpliktige 2006.....
ISBN 3882218533
Only one soldier managed to reach Jalalabad.
På svenska, se exempelvis hur Nordisk Familjebok skildrade massakern 1842, då en hel brittisk armé förintades på vägen från Kabul till Jalalabad.
Länkar med upplysningar om tillståndet i Afghanistan:
Bilder år 2001 — Karta Tora Bora — Afghanistan våren 2003 — karta
Björn Kumm om Afghanistan — läget hösten 2005 — Afghanistan
karta över Jalalabad i Afganistan samt Peshawar i Pakistan
en godtycklig gränsdragning: the Durand Line
Fler utdrag ur boken! Citat: Endast gränserna mot Iran och Sovjetunionen kan betraktas som fastställda och ömsesidigt accepterade. Hela gränsen mellan Afghanistan och Pakistan anses av Afghanistan oriktig, erkännes ej. Dess slutliga demarkation anses av Afghanistan vara en affär mellan Afghanistan och ett fritt och oavhängigt Pashtunistan. Viktigt att hålla i minnet: Pashtunistan anges i Afghanistan ej vara afghansk irredenta utan en självständig systernation.
U p p — Afghanistan — Uppdatering december 2008
En historiebeskrivning av Afghanistan och Waziristan
Fragmentariskt om kolonialismen i området — Om den s.k. Durandlinjen (gränsen mellan Paki- och Afghanistan) — Kumm om Afghanistan
Upp — Map — Länklist — Hem — Talibaner — Gurkhas
